Everybody learns från disaster, right...?
Det borde komma lätt.
Det borde komma lätt att älska en människa, att ta emot den människa man säger sig älska.
Varför är det då som att vandra genom den tätaste skogen med de mest trasiga o brutna kvistar som river upp stora sår, hur försiktigt man än tippar på tå?
Man kommer aldrig fram till sitt mål, kommer aldrig fram till sin oas...
Man stöter på hinder efter hinder, men det som inte dödar de härdar, eller?
När man väl har stött på det största hindret av dem alla, vad blir det utav en då?
Man klättrar och klättrar och tycker sig se toppen, nej man tar sig till toppen med livet i behåll!
Med det lilla fröet av hopp man haft i sin djupaste ficka för att inte tappa bort de.
Fröet som är redo att börja gro, kämpa för sin plats i denna värld.
Frågan är, kommer det att överleva den hårda jorden?
Kommentarer
Trackback
